Författarintervju – Lisa Hågensen

Lisa Hågensen är aktuell med serien Jakten, en fristående fortsättning på dystopi-serien Purebred, på Hoi förlag. Till skillnad från första seriens tydliga dystopiska tema är Jakten istället mer en dark romance. Jag fick möjlighet att skicka en mejlintervju till Lisa Hågensen.

Hej, Lisa, och tack för att du ställer upp på en mejlintervju. Berätta lite om dig själv, vem är Lisa Hågensen?

Bild: Lisa Hågensen

Ja du, vem är Lisa Hågensen? Född och uppvuxen i Ljungskile, Bohuslän, där jag fortfarande bor, och mor till fyra barn och mormor till ett. Min barndom bestod av mamma, pappa och bror och stora släktkalas hos mormor. Båtsemestrar, skidresor, fotboll och bästisen, men också av väldigt mycket böcker och dagdrömmar. Jag skrev små berättelser och fantiserade ihop äventyr och trodde att gårdar köper man inte, de ärver man, och att författare var någon slags högre stående varelser. Idag bor jag på en gård med min make, två hundar och två hästar – och jag skriver böcker. Med andra ord förstod jag till slut att man faktiskt kan köpa gårdar och lära sig allt man behöver om djur, och att författare inte alls är högre stående varelser, utan bara hårt kämpande vanliga människor.

Innan jag började skriva på heltid var mitt arbetsliv ganska brokigt. Jag har arbetat som svetsare, syv, ekonom, lärarvikarie och elevassistent, och jag har sysslat med hästavel (American paint horse). Jag pluggade engelska och historia på högskolan för att utbilda mig till gymnasielärare, men kom på att jag trivdes mycket bättre som elevassistent på naturbruksgymnasiet där jag jobbade, så jag avslutade mina studier och skrev min första bok i stället. Något var jag ju tvungen att göra med all tid jag fick när distansstudierna försvann. Tilläggas kan att jag har börjat skriva många böcker i mina dar, så den här gången garderade jag mig genom att tala om för alla att jag skrev en bok. Inte lika lätt att lägga av då : )

Du är aktuell med Siri och Tatra, utgivna på Hoi förlag, som är en fristående fortsättning på Purebred-serien. Berätta lite om Purebred och varför du skrev en uppföljare (Jakten).

När jag började skriva Flykten från Olympo, den första boken i Purebredserien, visste jag bara att boken skulle bli en dystopi, att alla människoraser mixats till en, att det fanns en flicka med ”fel” färger, och att bokens början skulle utspela sig i en gammal olympisk arena mitt ute i ingenstans. Anläggningen i Cesco Asterien fanns också i mitt sinne, och jag visste att flickan med fel färger skulle hamna där. Hotet, som måste finnas i en dystopi, fick bli vit makt-rörelsen av tre anledningar. Den första var att många hot i dystopier inkluderar zombier, maskiner som tar över världen eller dylikt, och jag ville skriva något annorlunda. Den andra är mitt stora historieintresse. Därav temat ”historien upprepar sig.” Den tredje anledningen är att den växande vit makt-rörelsen skrämmer mig.

Under tiden jag skrev lärde jag känna Thorbi, min unga, arga protagonist i Flykten från Olympo, och hans vänner. Whanzi visade sig för mig när Thorbi och gänget flytt från Olympo. Hon var en androgyn ung kvinna med ett ganska tungt bagage. När jag skrev Herrefolket lärde jag känna Dora, flickan med fel färger, och för mig handlar Purebred främst om henne.

Purebreds framtida värld växte fram i takt med boken. Den finns inte nedskriven någonstans, förutom i böckerna. Min tanke var att efter fem världskrig och fler krig efter dem, finns inte så mycket kvar. Människor får sträva under ganska lång tid för att bygga upp allt som raserats. Jag tänker mig att det kanske är som på 1950-talet, förutom på vissa ställen, där de har kommit längre med teknologin (hittat och återuppfunnit gammal teknik).

Med detta sagt, kom jag världen och mina karaktärer väldigt nära, och jag kunde inte sluta tänka på vad som hände dem efter Generalens älskarinna (sista boken i Purebred). När jag skriver ser jag en film inom mig, och jag försöker återberätta vad jag ser, luktar, känner och anar i boken jag håller på med. Siri är den enda bok jag inte skrivit på det sättet. Den blev till i mitt sinne när jag mockade stallet. Scener fladdrade fram som jag till slut skrev ner för att inte glömma dem, och en dag satte jag mig vid datorn och försökte sortera dem i kronologisk ordning och skriva ihop dem till en sammanhängande berättelse. Tatra, som är andra delen i Jakten, skrev jag som jag brukar, det vill säga i den ordning jag såg filmen inom mig.

Jakten var från början en enda bok, och jag konstaterade snabbt att första delen, som jag döpte till Siri, var rätt kaosartad. Jag fick ta hjälp av två testläsare och lektören Marita Brännvall för att få någon slags ordning på den. Kommen så långt funderade jag på att ge ut Jakten som två e-böcker, och kom samtidigt i kontakt med HOI om audioutgivning av Purebredserien. De var intresserade av att läsa Jakten, och vi kom överens om att ge ut den serien också, dock något omskriven, så den kunde fungera fristående.

Varför jag vill att Jakten ska fungera fristående? Det beror på genren. Jakten är ingen dystopi. Hotet är undanröjt och det går ganska bra för Europas invånare. Jakten som sådan är dock ganska mörk, och trots att den handlar om jakten på krigsförbrytare är huvudhistorien en kärleksrelation mellan två av karaktärerna. Till min stora förvåning hade jag skrivit en dark romance, och jag tänkte att det kan ju finnas läsare som inte tycker om dystopier, men som gillar dark romance, och dem vill jag hitta.

Men du har också skrivit andra böcker, utöver Purebred och Jakten. Vilken genre känner du dig mest hemma i?

Just nu, efter att ha levt i Purebreds och Jaktens värld så länge, känner jag mig väldigt hemma i mitt framtida Europa, men de böcker som kommer närmast mig själv är Raili & Ylva-serien. De handlar om två något förvirrade, medelålders bibliotekarier som råkar ut för underligheter, och min tanke när jag skrev den första, Hennes ögon blå, var ”hur skulle det vara om jag råkade ut för …?”.

Vad skulle du säga är dina största styrkor som författare?

Min allra största styrka är att jag inte ger upp. Måste jag tvinga mig att skriva gör jag det. Andra styrkor, har jag hört, är mina dialoger och min ”röst”, samt karaktärernas djup.

Hur ser din skrivprocess ut?

Skrivprocessen är lite som en väg för mig. Den går rakt fram i början, sedan kommer stigningen. Uppförsbacken verkar aldrig ta slut, men så planar den ut och rätt som det är kommer nedförsbacken. Då är det bara att hålla i sig!

Jag skriver bäst under morgnar och förmiddagar. Det har hänt att jag stigit upp klockan fyra på morgonen för att skriva, främst för att jag varit så nyfiken på vad som ska hända mina karaktärer.

När jag upptäcker att jag suttit och stirrat på skärmen under en längre tid, bryter jag för att gå ut och mocka stallet eller äta frukost eller något sådant, sedan fortsätter jag skriva. Vid två brukar jag avbryta för att börja med middagen. Är jag i nedförsbacken fortsätter jag ofta skriva efter att vi ätit, men erfarenheten har lärt mig att det inte blir lika bra då. Det händer att jag raderar allt jag skrev under kvällen morgonen därpå.

När jag har kommit en bit in i boken jag skriver brukar jag få idéer om olika skeenden fram till slutet. Jag skriver ner dem punktvis sist i dokumentet eller på ett eget blad, och försöker följa stigen som leder till dem. Allt som oftast gör mina karaktärer dock helt tvärtom, så jag har lärt mig att idéer lika gärna kan strykas som att följas.

Det brukar inte ta så lång tid att skriva en bok. Kanske tre månader. När boken är klar måste jag låta den vila innan jag sätter igång med redigeringen. Det bästa vore om jag kunde låta den vila i ett år, tror jag, men det har jag ännu inte haft ro till.

Vad skulle du ge för tips till den som vill skriva dystopiska böcker?

Försök hitta ett hot som inte redan finns i flera versioner. Det finns så många bra dystopier, man kan inte rida på någon annans framgång, bara jämföras, och risken finns att man faller platt.

Jag har inom vissa delar ett mycket bra minne, så jag klarade av att hålla min framtida värld i huvudet, men det kan vara bra att skissa upp den. Om man skriver som jag dock, och inte riktigt vet hur det är förrän man skriver det, är det inte så lätt.

En lärdom jag har dragit av att skriva som jag är att vänta tills alla böcker är skrivna innan de publiceras. Det gjorde inte jag med Purebredböckerna, men det borde jag ha gjort. Man kan nämligen komma på eller inse vissa saker när man skriver den andra eller tredje boken, som medför förändringar i den första. Jag kan bjuda på en sådan sak. Die Herrenvolk. De finns som hot i Flykten från Olympo, men min författarkollega och vän Kim M. Kimselius tipsade mig om att inte använda Die Herrenvolk som titel på min andra bok, eftersom den kunde uppfattas som tyskspråkig. Alltså döpte jag den till Herrefolket, och först i Generalens älskarinna, tror jag, bestämde jag mig för att låta die Herrenvolk vara Herrefolkets armé. Det hade jag kunnat utveckla i Flykten från Olympo och Herrefolket om jag vetat det redan när jag skrev dem.

Du sitter och skriver en bok, och deadline närmar sig med stormsteg. Mitt i allt får du skrivkramp. Allt känns fel, och du kan inte komma vidare. Hur gör du för att komma loss?

Ja, det har hänt mig två gånger, och jag löste det på två olika sätt. Första gången var skrämmande, för då skrev jag min första bok och visste typ ingenting. Jag hade väl kommit halvvägs och bara tappade all lust. Jag ville inte. Till slut satte jag mig vid datorn och tvingade mig att skriva ett helt kapitel. Mening för mening för mening. Efter det kapitlet släppte skrivkrampen, och det lustiga är att när man läser boken kan man inte se att just det kapitlet är fött ur vånda, olust och svett.

Den andra gången var mer chockartad, för jag skrev så att tangentbordet glödde – och så tog det tvärstopp. När jag efter mycket grubblande insåg att det berodde på att jag inte klarade av tanken på att döda en av mina karaktärer i slutet, bestämde jag mig för att skriva slutet först, och få det gjort. Så det gjorde jag, men skrivkrampen lättade inte. Då skrev jag ett alternativt slut, bara för mig, och sedan kunde jag fortsätta skriva. När jag kom till slutet bestämde jag mig dock för att min alternativa slut fick bli det riktiga slutet, och det är jag glad för nu. Jag läste nämligen för ett tag sedan att homosexuella karaktärer i böcker och filmer ofta dör, och den fällan är jag glad att jag inte gick i.

När du själv läser, vad får dig att verkligen vilja läsa en bok?

Författarens språk. Jag älskar Slas, Stephen King, Anne Cleeves, Gillian Flynn, Reginald Hill, Terry Pratchett, Douglas Adams, Graham Greene, P. G. Wodehouse … och många, många fler författare. Det är inte historierna i sig som är viktigast, utan hur de berättas. Karaktärerna, tankarna, gestaltningarna, dialogerna …

Och sist men inte minst, du hamnar på en öde ö och får ta med dig en av dina karaktärer och en valfri sak (som inte behöver komma från dina böcker), vem och vad väljer du?

Jag vill ta med mig Modesty Blaise, men hon är inte min, så det får jag inte. Skit. Ja, om det är en ö full av mat och toalettpapper och sådant, tar jag med mig Raili eller Ylva, för då blir det en ganska kul upplevelse. Om där bara finns djur att jaga får jag ta med mig Whanzi, annars dör jag.

Och en sak … Jag vet så gott som ingenting om teleportörer och dylikt, så det får bli Whanzis vassa, mordiska kniv – och hoppas att hon vet hur man gör upp eld utan tändstickor. Det gör hon nog, när jag tänker på saken.

(Det bästa vore naturligtvis att ta med sig en segelbåt, men ingen av mina karaktärer kan segla, inte jag heller, så det är ingen idé.)

*
Läs också:
Recension av Flykten från Olympo
Recension av Herrefolket
Recension av Generalens älskarinna del 1
Recension av Generalens älskarinna del 2
Recension av Siri
Recension av Tatra

Andra författarintervjuer

En reaktion till “Författarintervju – Lisa Hågensen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.