Världens längsta förlossningsberättelse

Fredagen den 21 juli ringde jag hem Henrik från Huskvarna för då hade jag ont i ryggen på ett sätt som jag hade för mig påminde om värkar (hej, diffust) och ringde till förlossningen i Linköping som tyckte att jag skulle komma och kolla upp det eftersom det handlade om en tvillinggraviditet och det var så tidigt, v31+5. Så Henrik, William och svärmor kom tillbaka hem och Henrik och jag åkte vidare till Linköping och förlossningen. Ingenting tydde på att något var på gång, enligt läkaren, utan det var antagligen foglossningskänningar. Så vi åkte hem igen, och svärmor åkte tillbaka till Huskvarna.

Lördagen förflöt som vanligt med massa sysslor. Vi åkte in till Linköping och köpte det sista som vi kände att vi behövde: babyskydd och spjälsäng och lite sådana saker. En heldag med familjegrejer, men det var ju massa veckor kvar av graviditeten så det var ju lugnt.

Spola fram till natten mellan lördag och söndag vid cirka klockan 4.00. Om ni har varit gravida vet ni att bland det jobbigaste som finns är när man är höggravid och vaknar på natten och måste gå på toaletten. Det hade inte varit något större problem det här varvet, utan jag hade med lätthet tagit mig upp ur sängen och iväg varje gång. Men den här natten vaknade jag av att det helt plötsligt rann över, och min enda tanke var: ”Men för i helvete, ska jag gå resten av de här förbannade veckorna och inte ens vakna i tid?” Så, iväg på toaletten, göra det som göras bör och sen gå och byta kläder. Mitt framför garderoben händer det igen … och då fattar jag att det faktiskt inte är jag som kissar på mig, utan vattnet som har gått. Väckte Henrik, skuttade tillbaka på toaletten, ny omgång rinnande vatten, ringde förlossningen i Linköping för andra gången på två dagar, blev tillsagd att åka in igen, duschade av mig med vatten kommandes i omgångar medan Henrik försökte få tag på sina föräldrar som skulle vara barnvakter. De svarade inte i telefon, för som sagt – flera förbannade veckor kvar ju och istället fick vi stoppa in mig, förlossningsväska, barn och karl i bilen och åka till Linköping medan Henrik fortsatte att försöka få kontakt med sina föräldrar. De lämnade mig utanför förlossningen och jag knallade in. Det enda som egentligen hade hänt var att det rann vatten, inga värkar eller något sådant.

Väl inne på förlossningen (ca 5.00) konstaterade de att vattnet har gått, men att livmodertappen var kvar och att jag inte hade öppnat mig. Den hade minskat med nästan hälften mot fredagen, men fortfarande inga större problem. Det konstaterades också att det fanns mycket vatten kvar, så att det inte är någon överhängande fara för att förlossningen skulle starta på studs och att vattnet kommer att fyllas på igen så det är inte heller någon fara för barnen. Dock får jag veta att det inte finns plats på neonatalavdelningen i Linköping men att det gör det i Norrköping och jag skulle flyttas dit samt att jag inte skulle få åka hem innan de här barnen var ute. De påbörjade också en kortisonkur med två sprutor som skulle tas under 48 timmar som skulle göra att barnens lungor utvecklades bättre. Deras förhoppning var att i alla fall den ena skulle hinna ha verkan. Henrik kom till sjukhuset vid 8.15 efter att ha fått tag på barnvakterna och blivit avbytt. Läkaren som tittade på mig på fredagen kom tillbaka in och kollade var barnen låg (sätes- och tvärläge) och sa: ”Tji fick jag som sa att inget var på gång” – 10.15 åkte vi till Norrköpings förlossning istället men jag behövde inte åka sjuktaxi utan kunde åka tillsammans med Henrik.

Och där hände det inte ett jota på flera dagar. Jag blev kvar, den andra kortisonsprutan tas, vatten hann rinna mer, jag fick inte gå mer än mellan toaletten och sängen och annars måste jag åka rullstol. William och mamma kom och hälsar på, min mamma hade snällt nog åkt ner snabbt under måndagen för att byta av svärföräldrarna, för hon är pensionär och kan vara kvar hur länge som helst. Från början kom det barnmorskor och undersköterskor och tittar till oss ibland, men det planade ut, eftersom det verkligen inte hände något. Jag hade inte ont, och läget ändras inte alls …

… Tills det plötsligt tog fart som attan. När de har kollat bäbisarnas kurvor hade jag mer och mer börjat reagera på sensorerna och fått sammandragningar och under onsdagskvällen den 26 juli lyckades de ta en väldigt lång kurva som verkar sätta igång allting. Sammandragningarna gjorde mer och mer ont och dessutom kom de kontinuerligt. Plötsligt såg vi ganska många barnmorskor/sköterskor under ganska kort tid. Jag fick en bricanylspruta i låret för att stanna upp värkarna. Den hjälpte en kort stund men inte särskilt länge. Läkare och barnmorska kom in och pratade och kollade (inget öppen, livmodertapp mjuk men kvar), jag fick en till spruta och de talade om att nu fanns det inte plats på neonatalen vare sig i Linköping eller i Norrköping, men i Skövde, så det kanske skulle bli så att vi skulle slussas vidare dit pronto. Efter att de hade diskuterat det med varandra bestämde de att vi ska stanna kvar, och att de får lösa det om inte allting stannar av. Jag lyckades somna, great success. Vaknade efter ca 1,5 timme av att det startade igen, ny spruta, upprepning. 1,5 timme senare en till spruta och den hjälpte inget vidare alls, så inom en timme till har jag fått en femte och den hjälpte inte heller något vidare. Klockan var nu alltså kring 7.00 den 27/7 2017.

De kom in med frukost till Henrik, men jag fick inget för jag skulle hålla mig fastande och odrickande inför det troliga snittet. Vid ca 9.00 kom det helt plötsligt in fyra barnmorskor/sköterskor och det sattes infarter och pratades om snitt som skulle ske. Sen kom det in en läkare, en överläkare och en läkarstudent, som klämde och kände och sen gick för att förbereda sig inför operationen, barnmorskan kom tillbaka för att sätta kateter och sen fick vi ligga ensamma en stund. Vid 10.00 rullades jag iväg för operation.

Där var det en himla drös med folk. Väldigt trevligt att alla presenterade sig med namn, men jag har då rakt inget minne av någon. Henrik fick på sig en stor rymddräkt (egentligen plastkläder över sina egna, men hur roligt är det i efterhand?) och jag fick en tjusig mössa. Jag skulle få ryggmärgsbedövning och talade om att de hade sagt att jag hade trånga ryggkotor förra gången, och det har jag tydligen fortfarande för det tog tre försök för honom att få in den där bedövningen. De första två gångerna gjorde det mest ont och den tredje kändes inte särskilt mycket alls. Sen fick jag lägga mig ner, Henrik fick sätta sig vid min sida och skynket sattes upp. Läkaren som skulle göra snittet kom, hans assisterande läkare och läkarstudenten. Sen tog de en blöt trasa och drog över magen för att kolla om bedövningen hade tagit, det hade den inte något vidare så de väntade och körde en presentationsrunda istället. Henrik räknade till tio personer förutom han och jag. Till slut provade de igen och bedövningen hade inte tagit nog mycket alls så de bestämde sig för att söva mig istället och Henrik fick gå ut och sätta sig i rummet bredvid, dit de skulle ta flickorna efter snittet, där var det fyra människor till. För mig väntade de på överläkaren så att de hade ett par händer till utifall att något av barnen skulle reagera och påverkas av narkosen som jag fick. När hon hade kommit drog de i mig sömnmedel och det sista jag minns är att det spände som fan i lillfingret på höger hand och smakade vitlök.

Sen blir det då svart för mig, så nu är det Henriks del i historien.

11.04 kom en sköterska ut från operationssalen med första barnet och direkt började de torka rent och kolla puls, koppla upp med maskiner och bedöma läget. 11.06 kom andra barnet och barnmorskan som bar henne sa: ”Tvåan är i lite sämre skick.” Båda låg på värmebord och fick andningsmask för att få hjälp med andningen. Ettans andningsmask togs bort för hon behövde ingen hjälp medan tvåans hjälp behölls. Efter cirka en halvtimme togs barnen ner till neonatalavdelningen och Henrik följde med dit. Där vägdes och mättes de och barnläkaren sa att det hade gått jättebra för dem men att tvåan hade lite fostervatten i lungorna och behövde hjälp att andas, och de fick varsin matningssond och tvåan fick också andningshjälp i form av en CPAP som vidgar lungorna. Sen fick Henrik lägga dem i kuvösen. Han gick och tittade till mig som sov, och sa åt dem att ringa ner till neo när jag hade vaknat.

Jag vaknade till vid 13, men det var det ingen som såg så jag somnade om. Vid 14 vaknade jag igen och då var de runt mig och frågade hur det var och sådär. Jag fick en ny infart i andra armen för den jag hade åkte ut och blodet rann. Fick saft, Henrik kom och kollade till mig och gav mig mer saft och visade kort på barnen. Tydligen såg jag härjad ut (förjävla konstigt, verkligen) och flyttades tillbaka till förlossningen där jag somnade om. Henrik gick tillbaka till barnen.

När jag vaknade kom de och hjälpte mig att ställa mig upp. Man använder magmusklerna till fruktansvärt många grejer, fy fan så ont det gjorde att ställa sig upp. Sen fick jag lägga mig igen, och de kom in med kräm till mig för att jag skulle få något i mig men som inte var så jobbigt. Henrik kom tillbaka, jag åt kräm och sen satt vi still ett tag. Vid 19 tog de bort min kateter, jag åt nån annan slags middag och sen vid 20 rullades jag ner i sängen för att för första gången få se mina barn på riktigt. Jag fick se tvåan i CPAP, för de var tvungna att snurra kuvösen på ett sådant sätt så sängen rymdes, ettan såg jag alltså bara nacken på. Tillbaka till rummet på förlossningen och där sov vi sen den natten.

Sen har vi hunnit med BB, med delade rum och har egentligen spenderat mer och mer tid nere på neonatalavdelningen. Tvåan fick ta bort sin CPAP redan dag 2 och båda har hunnit fått ljusbehandling mot gulsot, som också bara varade i en dag. Överlag klarar de sig fint och sedan i söndags den 30/7 har vi haft ett rum nere på neonatalavdelningen så att vi kan vara nära våra små tjejer och den kvällen fick de byta från kuvös till värmesäng. Sedan den 31/7 har vi också haft dem med oss på rummet och är de som tar hand om dem. Vi sondmatar och i övrigt är de som de flesta andra bäbisar, förutom att de behöver hjälp med att hålla värmen och då är mindre än vanligt. Vi hoppas på att kunna få åka hem ganska snart ändå, och långt tidigare än vad vi trodde från början.

Alma och Tuva föddes i graviditetsvecka 32+4 den 27/7 2017 och vägde 1595 respektive 1715 gram. Det har ändrats och just nu ligger de på 1660 och 1665 gram i stället. De har gått upp finfint de senaste dagarna och det går lite mer framåt för varje dag.

IMG_20170730_161658_399.jpg

Annonser

11 thoughts on “Världens längsta förlossningsberättelse

  1. Men åh! Så fin förlossningsberättelse! Så synd att ni inte hamnade i Linköping så jag kunde krama på er. Dom är fantastiskt söta och Vilks krigare som är så starka trots tidig födsel 😍

    Liked by 1 person

    1. Senast jag hörde var att Linköping sa: ”Men de skulle ju till Skövde!?” så jag tror att vi blir kvar i Norrköping tills vi får åka hem. 😉 Linköping hade ju varit klart skönare, men jag är såååååå glad över att det inte blev Skövde.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s